Detta kan vara det sista ni får läsa, skrivet utav vederbörande. I min desperation, tillika panik, har ett lugn infunnit sig. En röst inom mig sa att mina sista minuter skulle spenderas framför datorn, med att författa detta inlägg.
För att komma till det som inträffat, så ska jag förtälja om hur jag blev varse om detta hemska, obeskrivligt hemska som händer just nu, i skrivande stund.
Jag kom hem efter en lång dag, bestående utav ändlösa vandringar i Rytmus korridorer. Mitt huvud var fyllt utav tankar utan slut, som likt blodiglar sög sig fast i mitt medvetande. Så mitt uppe i mitt ältande utav livets gåtor såg jag någonting som tycktes mig suspekt.
Över blommorna som huserar på mitt fönsterräcke reflekterades ett ljus. Ett ljus som för mina ögon var högst obekant.
Jag rörde mig närmare fönstret, trevandes såklart, på något sätt anande om olyckan som väntade. Och mycket riktigt, där ute, ovanför Stuvsta torg såg jag det. Det,, jag vet inte annars hur jag ska beskriva det. För det liknar ingenting jag någonsin sett.
En stor, farkost liknande betongmassa, med rutschkanor som går ut från varje öppning, med varelser åkande nerför dem, befinner sig just nu utanför mitt fönster.
Jag ser just nu hur de klättrar uppför husväggen.
 Nu känner jag hur paniken åter infinner sig, vad ska jag göra?? Vilka är de? Varför är de här? Jag inser att deras intentioner inte kan vara av det trevligare slaget, så jag vill nu passa på att skriva en sista sak, innan dem tar sig in. Rosanna är inte en snobb.
Nu hör jag hur de kommer! De e utanför fönstret. Om ni läser detta, fly! Snart är de hos er.